En ny start och ett ännu större magplask

Ojoj... det finns tydligen fortfarande ett par oskulder att ta.
Måste nog medge att det är väl detta och att se en och bli sådär äckligt pirrigt kär, inte riktigt kommit dit... än.

För att fortsätta denna nya trend av bloggskrivande måste man ju förklara sitt skrivande, vad kan jag komma med som ingen har tänkt på tidigare eller redan skrivit en bok om,
jag kan nog inte bidra med något revoultionernade mer än alla små aknedonter som hela tycks hända mig.

Som t.ex. dagen innan julafton, den 23:e med andra ord, jobbar på mitt alltför glasmorösa nu tillfälliga jobb på ICA, och då pratar vi inte vilken ica som helt utan en av dom fascionbla på ö-malm. Detta betyder ju då absolut inte att kunderna är bättre uppfostrade eller trevliga för det, tro mig! För att återgå till den 23/12, jag hade ju då glömt en julklapp, självklart, iaf jag ska springa ner på biblioteksgatan för att fixa detta, jag har ringa 30 min på mig att fixa detta, jag sätter på mig hjälm, knäskydden och tandskenan och småspringer igenom humlan för i min tidsuppfattning tyckte jag att jag även hade tid att fixa marsinpantomtar till min kära mor. Suck! Iaf, jag sätter full trav mot sturegallerian och gateau för jag förutsätter att det är här dom har dessa. Kommer in börjar svettas redan lite när man kommer igenom porten, har ju satt å mig min mastodont jacka som innehåller lite för mycket dunn för denna milda vinter... självklart fanns inga tomtar där så jag springer vidare och ska ta utgången vid stures. Precis när jag går från gateau tänker jag faktigst, att det är skönt att man inte sprungit på nån för jag ser ut på följande sätt, gympadojer, säckiga bomullsbyxor som inte framhäver mina bästa former, en rosa piké tröja á la ica med en stor variation av fläckar på sig, Via reklamerna skulle bli överlyckliga av att för göra en för/efter tvätt på den. Håret står lite åt alla håll, och inte att glömma min mastodont jacka. För att summera, inte mitt ljusaste ögonblick, stureplans fotograferna skulle få mindre hjärtinfakter om dom såg mig.
Detta hade jag kunnat leva med om det ni inte blev så att när jag om in i den lilla ljushallen och precis skulle passera ordning och reda, står han där, min Mr Big, han som kom undan jaja, kalla det vad ni vill men där var han, dock var han ju inte själv, han hade bagaged med sig i detta var det familj och hunden....
Vi har vid detta klockslag inte träffats face to face sen augusti, då jag var solbränd och dessutom förberedd för att träfa honom, och nu stod han där och jag mittemot utan flyktvägar... det var bara att hålla huvudet högt sträck fram tassen och hälsa... Denna saga har ju då fortfarande inte fått sitt slut men jag tvilar starkt på att den kommer sluta lika lyckligt som Carrie och Mr Big.
Men detta är vad som händer mig på daglig basis, nästan gång berättar jag om mitt nyår, som innehåller massa gamla vänner, champange och en kareokemaskin... not pretty!

Till dess